Flygvärdinneuniformer genom åren

Designers: Marke Jalkanen och Harriet Gripenwald, Marimekko 

1975 introducerade Finnair en beige uniform med jacka i blazermodell och veckad kjol. För färgklickarna stod scarfen, slipsen och paraplyet med sina ränder i beige, grönt och rött. Färgvalen inspirerades av den brunskiftande inredningen i Finnairs nya DC-10.

Passagerarna hade kritiserat den tidigare blåa uniformen för att vara alltför mörk. Därför ersattes den med en ljusbrun modell. Kappan var mörkbrun i trenchstil och hade ett löstagbart varmt foder. Under vintern användes fortfarande pälshatt. 

Stewardernas uniform var mörkbrun och till den hörde jacka, byxor, serveringsväst och en skjorta i bomullstrikå. Slipsen hade samma färgmönster som flygvärdinnornas scarf. Hatten var en pälsmössa av rysk modell. Flygvärdinnornas minkhatt var av barettmodell och skorna skapades av skodesignern Pertti Palmroth: enkla men eleganta mellanbruna pumps för sommaren och stövlar i kosackmodell för vintern. Också väskan var brun.

Tillverkare: Stockmann 

Designer: Kari Lepistö

Uniformen var inspirerad av den första månfärden och till klädseln hörde en blå dräkt, en kappa och en silverfärgad blus. I helheten ingick sommartid en pigg hatt med ett högt och sportigt brätte. På vintern bar flygvärdinnorna minkhatt som också skulle användas på flygningarna söderut. Samma år invigdes Finnairs USA-flygningar.

I kabinpersonalens egen tidning Cabin Information kan vi läsa att den silvergråa minkhatten från företaget Saga Mink var en hälsning från det arktiska Finland. Hatten fick vara sinnebild för Finnairs nordliga hem och Finlands exotiska klimat.

Den silverskimrande blusen visade sig vara opraktisk. Den måste kemtvättas och vattenfläckar syntes tydligt. Med tiden nöttes silvret bort och blusen blev nästan genomskinlig. Därför ersattes den senare av en silverfärgad stickad tröja.

Stewardernas uniform hade skapats av Finnairstewarden Harry Abrahamson. Den blåa kostymen i ylletyg hade ståndkrage och kombinerades med en polotröja i lurex och rock. Uniformens material var det samma som flygvärdinneuniformen.

Uniformen tillverkades av Harjus Skrädderi Ab och blusen av Tricol Oy. Väskan tillverkades av Mallilaukku Oy, handskarna av Kurikan Lakkitehdas och skorna av Pertti Palmroth. 

I maj 1981 infördes en sommaruniform med en blå eller röd klockad kjol och en kappa av inhemskt lätt Vuokko-ylletyg. Färgerna fick blandas, men många föredrog ett enhetligt utseende som kallades Total Look.

Uniformerna hade skapats av Marianne Sten och ingick i Revontuli-kollektionen som lanserades samma vår. Till uniformen hörde en jacka och en klänning. Klänningen hade ändrats en aning efter Finnairs önskemål. Den hade skärning i midjan, en liten ståndkrage, mycket korta ärmar och en dragkedja i ryggen. Kappan var en dubbelknäppt trenchcoat med längsgående sömmar på framstyckena och en krage som kunde fästas med knappar som en ståndkrage eller hållas öppen. Jackan var försedd med bälte och hade dragskor på ärmarna.

Materialet var Gwendacril-jersey och färgen antingen klarröd eller kungsblå. Till uniformen hörde också en trikolorfärgad scarf. Stewarderna bar en mörkblå sommaruniform av ylle och polyester. Kostymen var tillverkad av Kestilä Oy och bomullskjortan av Pallo-Paita Oy. 

Designers: Matti Seppänen och Finnairs uniformskommitté

En tidstypisk mörkblå promenaddräkt med en kraglös jacka och en blus med sjalkrage. Till uniformen hörde en naturvit eller en brokig elegant scarf av Marja Kurki som hade anpassats för Finnair. Uniformen hade designats för vinterbruk och i den ingick också svarta accessoarer och minkhatt. 

Ateljegjorda

Den första uniformen från en tid då Aero Oy bara hade sex flygvärdinnor. I enlighet med tidens anda kunde den ateljésydda promenaddräkten lätt justeras, till exempel i fråga om kjolfållen, axelstoppningen och jackans passform. Uniformen var mörkblå och den pryddes med Aeros bröstemblem och förgyllda lejonknappar.

Uniformen beställdes av skräddarna på Stockmanns herrekipering och Bally-snörskorna köptes från Oldenburgs skoaffär. I Finland kunde man bara köpa strumpor av konstull så flygvärdinnorna fick efter bästa förmåga skaffa sig nylonstrumpor på svarta börsen eller i Sverige.

På order av verkställande direktören general Leonard Grandell var uniformernas lejonknappar desamma som användes på generalsuniformer. Hatten pryddes med snörmakerier i guld. Till uniformen hörde en ljusgrå skjortblus och ett ljusblått förkläde. Skjortan byttes senare ut till en ljusblå kortärmad blus med ett kort blixtlås baktill och Finnairs logotyp på vänstra bröstet.

De första stewarderna trädde i tjänst på Aero Oy 1959. De bar samma uniform som piloterna, bara kokarden och tjänstetecknen var annorlunda. 

Designer: Anna-Kaisa Huttunen

Våren 2002 infördes en ny uniform. Dräkten var mörkblå med kjol eller byxor. Till helheten hörde också en ljusblå blus och serveringsväst, ett litet förkläde och en sommardräkt. Knapparna och tjänstetecknen var platinafärgade.

Till uniformen hörde 24 delar: 16 för kvinnor och 8 för män. Alla delar kunde kombineras och uniformen skapades för tre olika kroppstyper. Till helheten hörde en jacka med krage eller en längre kraglös jacka, en ljusblå kjol och en blå version av paradisscarfen som använts från 1997. Stewarderna hade en enkel- eller dubbelknäppt jacka, en rutig slips, väst och ett midjeförkläde.

Designer: Tuula Korkama-Bonnefond

De fräscha trikolor-uniformerna togs i bruk på första maj 1987. Till uniformen hörde en vadlång randig kjol i blått, rött, och vitt och en kortärmad blus, en blå jacka och en ljusblå rosettscarf. Den färggranna sommaruniformen i Folk-stil var inte särskilt populär bland personalen.

Den färggranna sommaruniformen från slutet av 1980-talet var inte särskilt populär bland kabinpersonalen. Uniformen fick öknamn som Epilepsidressen och Madrassen. På utländska flygplatser blandade man dessutom lätt ihop Finnairs uniform med de brittiska och amerikanska. 

Designer: Pentti Rinta, Marimekko

Finn Hostess-uniformen från 1976 hade en ljusblå blus och en blå blommig hellång omlottkjol. Till uniformen hörde också ett silversmycke av Björn Weckström vars tema var People need people (Människan behöver människor).

1969 inledde Finnair sina flygningar till New York. I samband med den nya rutten presenterades en ny kategori av flygvärdinnor, så kallade Finn Hostess-värdinnor. Konceptet hade utformats av chefsflygvärdinnan Anja-Brita Huttunen som också fungerade som kursledare. I den första kursen deltog 18 flygvärdinnor som hade tjänstgjort i minst fem år. Finnair ville tillhandahålla ett nytt servicekoncept som bättre motsvarade förväntningarna hos utländska passagerare. Uniformen byttes ut varje vår och klädindustrin tävlade om vem som fick leverera Finn Hostess-uniformen. Tanken var att kabinpersonalen som mannekänger skulle bidra till att göra den finländska klädindustrin internationellt känd.

Formgivaren Björn Weckström designade flera smycken för Finn Hostess-teamet. Smyckena blev en förlängning av Weckströms kultförklarade Space Silver-kollektion som skildrar människan i främmande miljöer. Temat för smyckena var People need people (Människan behöver människor). Space Silver-kollektionen lanserades 1969 när Neil Armstrong blev den första människan på månen. 

Designer: Kari Lepistö

1973 infördes Vuokkos sommaruniformer. De var tillverkade av ylle och till den gula eller gröna dressen hörde en matchande keps. Scarfen var grönblårandig och accessoarer som väskor, skor och handskar var svarta. Kostymen användes 1973–1974 och av sommarvikarierna 1975.

Materialet i den sportiga sommaruniformen var ylle och blusen var av bomull. Hatten ingick i designern Kari Lepistös tidigare kollektion. Det mörkblåa förklädet var av rockmodell utan ärmar och med rund halsringning.

Tillverkare: Vuokko